Jag har en ganska konstig rädsla. Men när man hör historian bakom så är det inte alls särskilt konstigt egentligen. Jag är rädd för alla säten i en bil. Alla säten utom själva förarsätet. Eller ja, jag är rädd för att åka bil. Lika bra att erkänna det. Rätt ofta är jag rädd för att åka med i bilar. Inte köra bil, utan bara åka bil. Jag har dock inte alltid varit det. Jag har ju berättat om det tidigare, att jag var med i en bilolycka utanför Älvsbyn för tre år sedan. Vi voltade med en Hyundai Atos i en rondell, rakt ner i ett djupt dike. Rullade ett helt varv och jag har minnesluckor från den händelsen. Kommer nästan inte ihåg någonting. Det jag kommer ihåg har jag fått berättat för mig. Jag var så chockad av händelsen att jag tydligen ska ha legat på marken och bara skakat insvept i två filtar. Jag och mina två killkompisar Robin och Jocke fick åka ambulans till Älvsby vårdcentral där i alla fall jag blev helkroppsrönkad för att se efter om jag fått några skador. Inga skador fick jag dock. Inte mer än ett lite dåligt knä och psykiska skador, då jag som sagt har minnesluckor. Slog huvudet i fönstret flera gånger, vilket ledde till att jag svimmade flera gånger. Efter händelsen gick jag in i en depression, grät varje dag i 2,5 månad. Jag mådde inte riktigt bra förrän i februari 2013 och detta hände augusti 2012. Så ett halvår var jag deprimerad. 

 

Efter olyckan så har jag varit rädd för att åka bil. Inte på raka sträckor, då är det okej. Så länge som det inte är ett djupt dike eller en riktigt smal väg. Då får jag riktig panik. Klarar inte riktigt av det. Även om jag jobbar med min rädsla varje dag. Jag klarar heller inte riktigt av att komma för fort in i en kurva/sväng/rondeller. Det funkar inte. Jag kastar mig mer eller mindre efter något att hålla i då. Men värst är fortfarande smala vägar med djupa diken.

 

Jag kommer nog aldrig komma över denna rädsla. Men jag kan försöka göra den lite lättare, genom att åka så mycket bil som möjligt och utmana mig själv! Finns inte så mycket annat att göra.