Mellan bebisskrik och sleepmode så blir det inte mycket tid över till att sätta sig ner och skriva ett litet inlägg här. Har varit rätt körigt nu på sista tiden med Lukas som vill ha uppmärksamhet, umgås med släkt och vänner, dop, bvc-besök osv osv. Och när tiden väl finns, ja då är man så trött att man inte har riktigt orken att ta tag i att skriva här. Men nu så! Så här är min förlossningsberättelse.

 

Allt började på måndagen. Måndagen den 26 januari 2015. På kvällen. Efter att ha gått och längtat i vad som känts som evigheter så började jag att känna värkar. Vad jag trodde då var dock att det var förvärkar, vilket jag hade känt i veckor innan. Dock så var dessa något lite annorlunda och jag kände väl på mig att det hade börjat hända saker inom mig. Värkarna kom och var kraftiga. Dock så var tiden mellan värkarna vääldigt utdragen. Ibland kom det nån med 20 minuters mellanrum och nästa kunde komma efter en timme, för att nästa ska komma med 40 minuters mellanrum. Dom var alltså väldigt oregelbundna. Men ont gjorde dom. Något som är värt att nämna är att Kim dessutom jobbade natt denna vecka, så jag var ju något nervös.. Jag försökte i alla fall hålla Kim uppdaterad under kvällen, ifall att det skulle gå väldigt fort. Men när tillräckligt lång tid hade gått på måndagskvällen så blev jag less. Så jag skrev till Kim att jag skulle ta en alvedon, ta en varm dusch och sedan gå och lägga mig så fick vi väl se om något skulle hända den natten. Men inget hände den natten. Värkarna avtog och jag sov gott.

 

På tisdagen så var allt frid och fröjd i magen. Bebis var lugnare än vanligt och jag var supertrött. Kunde sova mer eller mindre var som helst, hur som helst och när som helst.

 

På onsdagkväll så kom värkarna tillbaka. Dom höll på precis som på måndagen men var något starkare än tidigare. Kim jobbade ju natt så jag var ensam hemma och något nervös. Dessutom så hade slemproppen släppt tidigare under kvällen. Och när slemproppen släpper så kan bebis komma från allt mellan någon timme och några veckor. Men jag gick och la mig och allt var frid och fröjd även den natten. Dock så fick jag något konstigt ryck och började städa undan en massa i lägenheten under den natten. Allt för att jag kände att jag ville att det skulle vara rent och fint när vi kom hem med bebis. Varför jag inte kunde hålla mig vet jag inte. Kanske var det något som sa inom mig att bebis skulle komma snart.

 

Torsdagen var också jättelugn. I magen var allt frid och fröjd. Man kunde känna att han rörde sig, men han lekte inte ninja som han annars har gjort under i stort sett hela graviditeten.

 

Natten mot fredagen så gjorde Kim sitt sista nattpass. Så det var tryggt att jag åtminstone skulle få ha han hos mig under hela helgen, ifall att bebis ville komma ut.

 

På fredagen så var läget lugnt. Till på kvällen, då började värkarna komma igång igen. Ondare denna gången än tidigare och dessutom något tätare, men fortfarande lika oregelbundna som tidigare. Natten gick och ingenting hände.

 

På lördagen så bestämde vi oss för att åka till mina föräldrar. Kim ville plugga körkortsteori någonstans där det inte finns något som kan störa hans koncentration. Så vi åkte dit och jag kommer ihåg hur jag tänkte: "Man kanske skulle ta med sig förlossningsväskan ifall att något händer... Äh! Isåfall så får någon åka och hämta den. Det löser sig." Så förlossningsväskan fick stanna hemma.

Under hela lördagen så hade jag haft en molande värk i magen. Ungefär som svag mensvärk. Tänkte väl inte så mycket på det och vi bestämde oss för att även käka middag hos mina föräldrar. Jag och mamma åkte på affärn och väl där så blev värken något ondare. Men allt gick bra i alla fall och vi åkte hem och åt middag. Vid 17-tiden dock så började det bli ännu ondare i magen och jag kände hur dom där värkarna som varit tidigare under veckan började komma igen. Nu kom dom dock tätare och gjorde ondare än tidigare. Vi började ta tid på dom, och det visade sig att dom här var inte oregelbundna. När värkarna kom med ca 10 minuters mellanrum så ringde jag in till förlossningen och sa som det var helt enkelt. Dom sa åt mig att stanna hemma så länge jag orkade, vilket vi gjorde också. Vid 21-tiden så kom värkarna 3 stycken inom 10 minuter och Kim fick ringa in till förlossningen igen. Dom sa åt oss att komma in och väl där träffade vi världens mest hemska barnmorska.

 

Barnmorskan som undersökte mig kopplade mig först till ctg för att kolla värkarna, bebisens hjärtslag osv. Men hon visste nog inte riktigt vad hon höll på med, för först var hon och tröck på fel knappar på fel apparat dessutom och sen så sprang hon och öppnade dörren till förlossningen precis hela tiden under undersökningen. Tillslut frågade Kim: "Alltså.. Är du ensam som jobbar här?" och barnmorskan svarar: "Nej..".

 

Efter 30 min så kollade barnmorskan hur öppen jag var. 1cm. Och trots att jag låg och vred mig i smärtor, var dessutom tårögd och hade 4 värkar som kom inom 10 minuter, så tittar barnmorskan på oss med ett flin och säger: "Vi skickar hem er. Du kan ha så här ont i flera veckor." Kim säger då "Så du skickar hem oss med dessa smärtor?" och barnmorskan svarar i sin tur: "Nej, ni kan få några tabletter som kaanske hjälper..". Så går hon och hämtar och ger mig 2 alvedon, någon sömntablett och 1 bricanyl. Kul. Så vi åkte hem igen och påvägen hem hade jag så ont att jag satt och skrek i bilen.

 

Den natten sov vi över hos mina föräldrar, men det blev inte mycket sömn för varken mig eller Kim. Tabletterna hjälpte ingenting och värkarna var starka. När sen morgonen äntligen kom, och jag som lidit mig igenom natten, så satte jag igång och vanka runt i huset. Pågrund av värkarna fick jag dessutom inte i mig särskilt mycket mat den här dagen. När klockan var 18, så var det 3 minuter mellan varje värk och dom var starkare än någonsin, så Kim ringde in och sa att jag inte orkade mer och måste få komma in igen nu. Så vi åkte in igen. Den här gången träffade vi en mycket bättre barnmorska. Hon kopplade mig till ctg och efter 30 minuter så kollade hon hur öppen jag var. 3cm.. Jaha, allt var värdelöst och förgäves kändes det som, men barnmorskan såg hur fruktansvärt ont jag hade det och klockan 19:00 blev vi inskrivna.

 

Klockan 21 så satte dom äntligen igång förlossningen och då gick allt superfort. Dom spräckte vattnet och det var en sjukt mysko känsla. Kan inte riktigt beskriva den heller. Jag fick lustgas och var hög som ett hus när narkosläkaren kom. Någon hade varit in och ställt om dosen jag skulle få nämligen, så istället för att det tog 30 sekunder för mig att komma tillbaka till verkligheten, vilket det ska göra, så tog det 3-4 minuter.. Narkosläkaren var inne och la epiduralen på mig i ca 1h och jag var så borta att jag inte ens minns det. Kim fick berätta efteråt om det var en man eller en kvinna, om han pratade med mig, om det gjorde ont osv. Jag fick till och med ropa efter Kim, för att sedan få bekräftat för mig att han satt och höll mig i handen. Så jag var alltså borta TOTALT.

 

När klockan var ca 01, så började jag känna mig extremt skitnödig. Kim kallade på sköterskorna och en undersköterska kom och sa att jag absolut INTE fick gå på toa. Det kunde nämligen vara barnet som tryckte på så att det kändes som om jag behövde gå på toa. Däremot blev jag tillsagd att börja "ta emot" värkarna.

 

Klockan 01:20 så sa jag till Kim att kalla på sköterskorna igen. Det gjorde han och då sa jag att "Nu går det här inte längre. Nu kommer den ut.." Barnmorskan och undersköterskan satte genast igång med förlossningsarbetet och jag fick börja krysta. 20 minuter senare var Lukas född. 01:41 var klockan och datumet var 2 februari. Jag hade alltså hållt på i 1 veckas tid.

 

Min förlossning var ganska utdragen även om den "riktiga delen" bara höll på från lördagkväll till måndag klockan 01:41. Men jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det! En otroligt häftig upplevelse var det verkligen! Jag var dessutom rädd för hur ont det skulle göra (även om jag inte var rädd för att föda barn..), men jag tyckte inte att själva den delen när Lukas kom ut gjorde ont. Det var som om smärtan försvann helt då. Mest troligt gjorde epiduralen en hel del där. För mig var det värkarna som gjorde ont. Riktigt ont. Men ingenting går upp emot den känslan när man får se sitt barn för första gången! Helt otroligt!