Jag var med om en depression hösten 2012. Nästan tre år sen alltså. Grät varje dag i 2,5 månads tid. Sedan blev livet lite bättre även om jag fortfarande mådde väldigt dåligt. Jag började äntligen må bra igen den dagen som jag tog körkort. Då blev ensamma bilfärder, livet längst vägen, min terapi. Av någon anledning så kunde jag äntligen tänka klart och få ut min ilska, min sorg, i bilen. Längst vägen. Var ute och buskörde en hel del efter jag tagit körkort. Burnade, sladdade, raceade. Träffade nya människor. Folk som faktiskt uppskattade mig för den jag är. Jag älskade det! Körkortet blev verkligen min räddning! Från att vara så långt nere på botten som det bara går, till att resa mig upp - starkare än någonsin! 

Något annat som också räddade mig var musiken. Jag har alltid behövt musiken i mitt liv. Utan musik skulle jag aldrig klara mig. Jag söker tröst i texter. Texter som träffar mig. Därför så tycker jag många gånger att texten är en låts själ och hjärta. Även om själva musiken också är viktig för att komma in i rätt stämning. Men jag behöver texterna. 

Efter allt jag varit med om så har allt bara gått uppåt. Jag är förlovad med världens finaste man. Vi har världens finaste son tillsammans. Vi bor i en bra lägenhet i stan och min sambo har ett bra jobb medan jag går mammaledig. Tänk vad mycket man kan klara - bara man är hårdare än själva livet!