Ja okej, jag skrev om hur jag fick veta att jag var gravid i förra inlägget. Och om hur vi berättade för folk runt omkring oss den glada nyheten. Efter att ha gått och varit nervös för hur bland annat mina föräldrar skulle ta det, så kändes allt så himla bra! Jag har själv känt ibland att jag kanske är för ung för att bli mamma. Men samtidigt så känns allt så sjukt rätt och bra! Och jag tror att alla blivande föräldrar tvekar på sin egna förmåga innan dom faktiskt har fått smälta nyheten och innan dom har blivit föräldrar. Men som jag känner nu, så känner jag mig fullt kapabel att bli mamma. Jag känner mig mogen. Jag känner mig väldigt glad och längtar massor efter vårat lilla glädeknyte.

Kim har haft liknande tankar ibland även han. Han har tvekat på sig själv vid vissa lägen, just för att han har undrat om han är redo att ge upp vissa saker i sitt liv. Men det ene behöver ju inte ta över det andra. Visst kommer våra liv att förändras massor, ja. Men det betyder inte att vi inte kommer ta oss tid att träffa kompisar och sådana saker också. Det här barnet kommer gå först i ALLA lägen. Det spelar ingen roll vad, så är det bara. Men som dom säger, det man missar i gungställningen, det tar man igen i karusellerna sen. Våra liv är inte slut bara för att vi får barn. Absolut inte! Jag ser det mer som ett nytt kapitel. En ny del av våra liv. Och jag längtar!

 

 

I alla fall, om jag ska fortsätta på förra inlägget istället för att spåra ur totalt så kan jag ju berätta att vi var på ultraljud förra måndagen (8 september). Jag bokade ultraljud redan när jag var i vecka 15, just för att få en tid när jag faktiskt ville ha den. Fick då en tid den 8 september, då jag enligt mina egna beräkningar skulle gå in i v. 20. Så fick gå och längta och vara nervös i några veckors tid innan vi äntligen fick komma på undersökningen. Dagen innan och samma dag var jag jättenervös. Av någon anledning hade jag intalat mig själv att dom skulle hitta något fel på barnet. Eller att kanske till och med så skulle barnet vara dött.. Kim däremot satt och försökte intala mig att allt skulle vara bra med barnet. Dessutom så hade jag fått för mig, att tänk om jag är skengravid (alltså att jag tror och är så säker på att jag är gravid att min kropp visar graviditetstecken trots att jag inte är gravid), också upptäcker dom att jag inte är gravid osv osv.. Men sen kom jag på att jag hade ju trots allt varit på inskrivningssamtal på MVC (MödraVårdsCentralen) och tagit prover osv, och hade jag inte varit gravid så skulle dom ha hört av sig till mig vilket dom inte hade gjort.

 

När den 8 september äntligen kom, så var jag alltså galet nervös för att saker skulle vara fel. Men samtidigt hade ju min mage växt, så helt fel kunde det ju ändå inte vara. Klockan 13.00 åkte jag och Kim till sunderby sjukhus. Kim segade på en aning och jag minns att vi kom precis precis när vi skulle. 13.20 skulle vi vara där, och jag var lagomt irriterad när vi faktiskt kom fram, just för att vi kom så precis. Och när vi väl hittade till Ultraljudsmottagningen så hade dom något problem med datorn så vi fick vänta lite innan vi fick anmäla oss, vilket gjorde att jag blev mer och mer stressad. Men när vi väl hade anmält oss och fått sätta oss och vänta så lugnade jag ner mig massor. Kim satt och lekte med sin telefon och jag satt och var nervös inför att få se vårat barn för första gången.

 

När vi väl fick komma in i undersökningssalen så berättade sköterskan precis vad som väntade och hur allt skulle gå till, så det kändes jättebra. Särskilt eftersom jag hade varit skeptisk till sunderby sjukhus tidigare, eftersom jag hört så mycket dåligt om ultraljudsundersökningarna där. Och har många dåliga erfarenheter därifrån sedan tidigare också, så jag ville hellre gå privat. Men eftersom inga privata kliniker gör ultraljud efter v.12 så var det ju lite svårt. Men den här sköterskan som vi fick var verkligen underbar! Efter att hon hade sett till så att jag låg bekvämt så smörjde hon in min mage med den här "krämen" som dom har. Sen tröck hon hårt på magen med ultraljudsapparaten. Efter bara några sekunder så fick vi se en liten filur på skärmen och plötsligt så blev allting så verkligt! Det låg faktiskt ett barn i min mage. Ett levande barn dessutom! Som rörde sig massor. Barnet rörde sig faktiskt så pass mycket att det var svårt att ens få en enda bra bild. Vi lyckades dock få två. Sjuksköterskan mätte allting och sa att allting såg bara bra ut. Ett barn som är "normalt" skapat. Vilken lättnad!

Kim ville då få reda på könet, jag med egentligen men Kim hann fråga först. Sköterskan fortsatte att kolla vidare och sa att om hon kunde se så skulle hon säga, men att det inte var säkert att det gick att se. Särskilt eftersom bebben rörde sig så mycket. Tillslut så lyckades hon få en bra vinkel så man skulle kunna se vilket kön det var. Men självklart så låg barnet med benen i kors, så nej. Inte fick vi veta i alla fall. Det får bli en överraskning helt enkelt. Så skulle sköterskan kolla huvudet igen, och helt plötsligt så såg man en liten liten hand komma farandes över skärmen mot huvudet. Så utbrister Kim: "Vad gör den?! Petar den sig i näsan?!" Japp, den petade sig i näsan. Eller kliade sig. Men mycket roligare om det var så att den faktiskt petade sig i näsan, hahaha! 

 

Efter ultraljudet så har vi tagit tag i en massa prylar kring barnet. Vi har börjat kolla lite smått på barnvagn bland annat. Allt blev liksom mer verkligt efter att ha fått se barnet. Dessutom så har sötsaken börjat sparka nu. Känner sparkar nästan varje dag, vilket är otroligt häftigt! Känns ungefär som att någon typ petar/puttar på mig inifrån. Kim har dock inte kunnat känna några sparkar än tyvärr, men förhoppningsvis så får han det snart. Däremot så påstår han att han kan höra barnet när han lägger örat mot magen och lyssnar. Så lite får han ju uppleva i alla fall.

 

Idag så har vi varit på kollen som man gör i v. 20, för att jag, glömsk som jag är (skyller på gravidhjärnan som gör att man har minne som en guldfisk) glömde ringa och boka en tid för koll i v. 20. Så vi gjorde den nu då, i vecka 21 (20+5). Under den kollen så fick vi lite information om föräldraledighet. Sedan fick jag ta ett blodprov så att barnmorskan skulle veta vad mitt blodvärde låg på. Såg jättebra ut, så jag slipper käka en massa extra järn ett till tag. Sedan tog hon även blodtrycket och vägde mig. Även där såg allt jättebra ut. Tydligen har jag inte lagt på mig så mycket vikt än, vilket hon blev imponerad av. Bara magen som växer på mig. Kan ha och göra med att jag har dragit ner på allt vad sötsaker heter. Har nästan inga cravings och käkar hyfsat regelbundet. Så det kändes bra. Dessutom så fick vi höra bebisens hjärta för första gången idag. Det var också en häftig upplevelse. Inte lika häftig som ultraljudet, men häftig! Ett snabbt dunkande och några slag mot magen. Sötnosen sparkade ännu mer när barnmorskan var och tröck apparaten mot magen. Så det var kul att få höra. Och att våran lilla atlet mår bra.. Det är ju det viktigaste!