Jag är gravid - Del 1 (Varning för långt inlägg)
Okej, som jag avslöjade i förra inlägget så är jag alltså gravid. I femte månaden. Fick alltså reda på att jag var gravid i maj. Den 29 maj fick vi reda på att vi skulle få en gullunge i vårat liv. Det roliga var att jag inte ens misstänkte att jag kunde vara gravid, utan det var Kim som fick mig att ta ett graviditetstest. Anledningen till det, han kände på sig att det var något hos mig som höll på att hända. Jag hade humörsvängningar och mådde konstigt. Illamående och yrsel.
Så torsdagen den 29 maj, när jag ändå var ledig, men innan Kim skulle iväg och jobba så tog jag ett graviditetstest. Var inte så jättenervös faktiskt, för jag trodde som sagt inte att jag var gravid. Men när jag väl hade tagit testet och väntade på resultatet så blev även jag nervös. För tänk om jag faktiskt var gravid?
När vi hade väntat den tiden man måste vänta (5 min) för att få resultatet så fick Kim titta. Jag vågade inte. Jag minns att han gick in i badrummet och tog upp graviditetstestet som låg vid toalettstolen. Han tittade på den och var lite tyst. Sedan säger han: "Öhh, älskling..." och visar mig testet. På testet står det: "Gravid 2-3" vilket innebär att jag alltså var gravid i ca 5e veckan. Eftersom graviditetstestet visade hur många veckor man gått från befruktningen och inte från mensens första dag (vilket är den man räknar från eftersom det är näst intill omöjligt att räkna ut när man faktiskt blev befruktad).
Jag minns att jag inte tänkte så mycket. Jag tittade på Kim och från ingenstans så kom det tårar. Graviditetshormonerna var igång redan då. Men det var inga ledsna tårar. Glada tårar. Även om jag samtidigt kände någon sorts rädsla. Jag är ju trots allt väldigt ung. Kommer vara 20 när gullungen kommer. Men glad var jag. Kim också. Vi sa ingenting utan kramades bara. Länge. Kunde inte tänka så mycket på något annat under resten av den dagen. Och Kim var ju tvungen att jobba.. Så där satt jag, själv i en lägenhet i Haparanda, och kunde inte tänka på något annat än att vi faktiskt skulle få ett barn. Det var bara en sjuk känsla som inte riktigt ville gå in i min skalle.
Graviditetstestet (gravid i v. 5)
Tillslut höll jag på att bli galen av mina egna tankar utan var tvungen att dela nyheten med någon. Men vem jag skulle prata med visste jag faktiskt inte. Jag ville inte ringa mamma, utan jag ville att vi skulle berätta nyheten för mamma och pappa tillsammans! Jag och Kim. Jag gick igenom mina kompisar i huvudet och tillslut så var jag tvungen att ringa min närmsta killkompis, Robin. Men fick jag tag i honom? Nej. På facebook skickade jag nog över 100 meddelanden där jag skrev att han skulle svara när jag ringde honom, jag smsade, jag ringde osv osv. TILLSLUT fick jag äntligen tag på honom, på facebook där han skrev att han hade sovit. Så jag ringde honom då och berättade. Och reaktionen jag fick.. "NEJ?! DU LJUGER?!" Det var hans reaktion. Han trodde att jag höll på att försöka blåsa honom, vilket inte var grejen.
Det slutade med att jag fick skicka en bild på graviditetstestet för att han skulle tro mig. Och inte ens då trodde han mig. Utan han sparade ner bilden på sin dator för att sedan leta på google efter en likadan. Vilket han inte hittade någon av.
Dagen efter så åkte jag själv till Luleå över helgen för att det var Key Town Meet och Lulecruising i stan. Kim valde att stanna hemma i Haparanda, eftersom han dels jobbade och dels så orkade han helt enkelt inte med att bara gå runt och kolla på bilar. Så jag och Malin drog ut istället. Efter ca två timmar så vågade jag tillslut berätta för henne. Hennes reaktion var något i stil med Robins. Men efter bara några minuter så la sig chocken och helt plötsligt så var nyheten bara rolig! Nu var det alltså endast två stycken av mina närmaste (släkt/vänner) som visste om nyheten.
Efter bara en vecka så kunde vi inte hålla oss längre, så vi åkte tillbaka till Luleå för att berätta nyheten för mina föräldrar. Dom var väldigt förstående och stöttande även om dom tyckte att det kanske var lite tidigt att skaffa barn redan. Så det var skönt. Var extremt nervös för att berätta men ville göra en kul grej av det. Så jag bakade en tårta som vi tog med oss till Luleå. När vi skulle servera den så skulle vi säga "grattis!" och det var tänkt att mamma och pappa skulle titta förvånad och undra varför vi sa grattis, och då skulle vi droppa nyheten. Nu gick det inte riktigt som vi hade tänkt oss, för dom ville inte ha tårta den kvällen och vi kunde inte hålla oss till dagen efter. Så vi droppade nyheten i alla fall. Men det gick hur bra som helst!
Sen ringde vi Kims föräldrar och skulle berätta. Dom blev också jätteglada! Och sa att det skulle bli jätteroligt. Så när vi hade pratat färdigt med dom så ringde vi Kims farföräldrar. Hans farmor blev så glad att hon la på luren, haha! Kim som höll på att säga något och hon bara tackade för att han hade ringt och la på. Hahah! Så ringde vi Kims systrar. Madde först. Så fick vi reda på då att vi inte var dom enda som var gravida. Det visade sig att hon också var det.. Och i samma vecka som vi också.. Japp, historien verkar upprepa sig. Haha! Sen ringde vi Anna som verkade bli absolut gladast! Så det var skönt att alla tog det så bra.
Efter det här har vi försökt att inte berätta för så många fler. Mina närmaste släktingar fick såklart också reda på det hyfsat fort. Mest berörd blev mormor. Som också verkar vara den som längtar mest efter guldklimpen. Men jag har alltså gått HELA sommaren utan att berätta för en själ om nyheten. Rätt svårt med tanke på att det har varit fester som man varit på, nykter.. Och folk som inte alls har fattat varför man inte dricker. Nu så här i efterhand så har det ju varit logiskt till varför jag varit nykter, men då fattade dom inte alls. Och jag kan ju säga som såhär, det är inte världens lättaste uppgift att gå på fest, vara den ende som är spiknykter (inte ens energidryck får jag dricka, så fick inte ens en liten kick), trött, gravid och folk som försöker förstå varför man inte dricker och man inte kan säga något om varför.. Så jaa..
