Distansförhållande. Det ordet har jag haft svårt för. Har aldrig riktigt trott att det kan fungera. Trots det är jag i alla fall i den situationen numera. Killen jag älskar finns 115,5 mil ifrån mig. 1155 km. 12 timmar och 26 minuter med bil.. Jag saknar honom hemskt mycket. Vissa perioder utan han är svårare än andra. När jag är med mina härliga vänner så känns allt lättare även om jag fortfarande saknar honom massor. Däremot när jag är själv, då kan jag ibland känna hur ensam jag faktiskt känner mig utan honom. Just nu är jag inne i någon sorts jobbig period. Kanske för att han har sin praktik som lagerarbetare på Bauhaus, där han jobbar stenhårt hela dagen och när han kommer hem är han sjukt trött och jag har skola hela dagarna, så det blir inte så mycket skypande som det har blivit tidigare. Missförstå mig inte, jag förstår fullständigt att han inte orkar skypa när han har jobbat hela dagen. Men jag saknar honom, och vill ju inget hellre än att bara få höra hans röst, om det så är för bara någon minut.

 

Långdistansförhållande. Ordet jag hade ännu mer svårt för än "distansförhållande". Ändå är jag i ett Långdistansförhållande. Saker och ting förändras så fort. Långdistansförhållande. Det är jobbigt, det kan jag inte ljuga och säga att det inte är. Det är till och med fruktansvärt jobbigt. Även om det ibland känns lättare än tidigare och man börjar se ljuset bland allt det mörka. Perioder går i vågor. Ibland är det lätt och ibland är det svårt. Ibland är det både och. Men det finns ingen som jag hellre vill ha vid min sida än just Kim. Han är den jag vill dela mitt liv med. Det finns ingen annan. Han är den finaste personen som jag vet. Både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Jag är kär i honom. Mitt hjärta dunkar för honom. Ingen annan.

 

Förhållande. Lättare sagt än gjort. Det är lätt men samtidigt väldigt svårt. Jag och Kim har våra olikheter men vi har även våra likheter. Vi har en bra balans. Just nu har vi ett långdistansförhållande. Men förhoppningsvis så kan vi snart stryka "långdistans" ur det ordet. Jag gör vad som helst för att få vara nära honom. Om det innebär att jag studerar färdigt här för att sedan flytta till Norrköping så gör jag det. Om det innebär att jag får jobba i en affär istället för att jobba som det jag utbildat mig till, så gör jag det. Jag skulle gå genom eld för att få vara med honom. På riktigt!

 

Just nu är det jobbigt. Tårarna strömmar ned för mina kinder när han skickar sina gulliga sms. Men det är inte för att jag är ledsen. Det är för att jag saknar honom så sjukt mycket. Och för att jag älskar honom. Och för att jag vet att han älskar mig med. Men att vi just nu inte kan vara nära varandra, då vi båda är oflyttbara för tillfället.

 

Långdistansförhållande. Jag hade fel. Långdistansförhållande är värt att ha när man vet att den andre personen tänker på en. När man vet att den andre personen skulle göra vad som helst för att träffas så ofta som möjligt. När man vet att den andre personen älskar en. Allt handlar om tålamod och tillit.