Nu taggar jag för fullt inför Musikens Makt i helgen. Känns som att det kan bli en grym helg! Sista helgen med gänget typ. Eftersom jag mest troligt flyttar "på riktigt" fredagen den 23 augusti och då inte kan tillbringa den helgen med mina fina vänner. Om dom nu inte får för sig att dom ska komma och våldgästa mig i Haparanda, haha (GÖR DET OM NI FÅR LUST NÅGON HELG!!!). Men, alla som vill hitta på något innan den 23, hör av er till mig så löser vi det! En playlist för att tagga inför Musikens Makt finns HÄR.

 

För övrigt så är livet hyffsat bra just nu. Det finns vissa detaljer som inte alls känns något bra, men det går jag inte in på närmare än så här. Dom som är inblandade vet vad det hela handlar om. Men i övrigt så är livet så bra som det kan bli! Jag njuter av varenda sekund av livet. Jämför man med hur jag var vid den här tiden förra året, så är det grymt vad jag har utvecklats. Förra året vid den här tiden så var jag i en djup depression. Jag har kollat runt på bloggen och insett att jag aldrig berättade varför jag var deprimerad. Jag bara skrev en massa deprimerade inlägg..
Det ska det bli skillnad på nu. Anledningen till att jag var deprimerad kommer här:

 

Den 6 augusti 2012 hämtade Robin ut ett paket på DHL. I paketet låg en massa stylingprylar till min Hyundai Accent och till hans Hyundai Atos. När han hade hämtat ut paketet så kom han förbi mig och vi stylade våra bilar. Nya klädslar åkte på, nya växelspaksdamasker, nya växelspaksknoppar, nya mattor, interiörslister osv. Jag målade däcken på bådas bilar också. Den här aktiviteten jobbade vi hårt med under hela den dagen. Men vi hade grymt kul samtidigt! Så på kvällskvisten fick vi för oss att åka ut och köra lite. Vi gjorde så, tog Atosen och for ut och bara körde runt (precis som vi hade gjort mer eller mindre varje dag den sommarn). Så fick vi för oss att vi skulle åka ut på en roadtrip till Haparanda över dagen, dagen efter för att gå på Ikea och käka köttbullar och sno pennor. Vi ringde Jocke och frågade om han ville följa. Det ville han och vi bestämde oss för att fara runt 11, vilket vi gjorde också. Men innan var vi tvugna att städa ur Robins baksäte. Så fick jag för mig att vi skulle ta med oss en filt. Robin frågade mig varför och jag svarade något i stil med "Vet inte, den kan vara bra att ha.". Om jag bara hade vetat hur rätt jag skulle få.

Vi åkte i alla fall mot Älvsbyn för att hämta upp Jocke. Och påväg till Älvsbyn så började vi prata om bilolyckor av någon anledning. Sen kom vi fram till Jocke och plockade upp honom. Vi åkte förbi affärn och sen började vi åka tillbaka mot Luleå igen, för att därifrån ta oss till Haparanda. Men vi hann inte särskilt långt. I sista rondellen när man åker mot Luleå från Älvsbyn så föll styrstaben på Atosen bort. Och i sista kurvan i rondellen (vi skulle rakt fram), så välter bilen rakt ner i diket. Vi voltar ett varv och bilen ställer sig sen på alla fyra igen. Jag, som satt fram på passagerarsättet fick ta största smällen eftersom att det var där smällen tog först. Jag kommer inte ihåg så mycket av händelsen, men jag kommer ihåg att när vi stod väl stod på alla fyra däcken igen så skriker jag "Är alla okej?!". Jag får svaret "jag är okej i alla fall" från Jocke, men hör ingenting från Robin. I nästa stund så hör jag att någon är utanför bilen. Jag hör att det är Jocke som pratar i telefon med mest troligt SOS. Jag börjar skrika att jag har glas i ögonen. Fick panik över det, men lyckades få bort skärvorna från ögonen. Jag öppnar ögonen och ser att både Robin och Jocke är utanför bilen och på benen. Jag försöker ta mig ut ur bilen genom passagerardörren fram, men jag fick inte upp den. Så jag kröp över på förarsidan och tog mig ut genom den dörren. Nästa minne är att jag är i gräset. Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer. Men har fått berättat för mig av Robin att jag tydligen ska ha legat insvept i två filtar (en av dom var filten som jag sa kunde vara bra att ha) i gräset och bara skakat. Och jag ska ha sagt "vi måste ringa och säga vad som har hänt." Robin ska då ha erbjudit sig att ringa mina föräldrar och frågade om jag kunde något av numrena i huvudet. Då ska jag ha rabblatt upp mammas mobilnummer.. i chocktillstånd.. 

Efter att ha åkt ambulans till älvsbyvårdcentral och hängt där hela eftermiddagen och sedan blivit intvingad i pappas bil (jag ville verkligen inte sätta mig i en bil efter upplevelsen) så vägrade jag att åka bil överhuvudtaget. Men jag blev tvingad till det.

 

Anledningen till min depression var den här olyckan till en början. Att jag var skräckslagen när jag skulle åka bil. Men sen att människorna som jag trodde skulle finnas där för mig bara totalt försvann gjorde ju inte saken bättre. Och den personen som jag verkligen behövde för att ta mig igenom skiten fanns inte heller där för mig. Av den anledningen så gick jag in i en djup depression som varade i över två och en halv månad. Personen som jag verkligen behövde då är tillbaka i mitt liv nu, och jag har fått anledningen till varför han försvann och jag har förlåtit honom. Jag sitter bakom ratten igen och åker massor med bil. Leker även med bilen som aldrig förr (inte nu så jag riskerar att någon kommer till skada, kanske är bäst att påpeka det). Det här är även anledningen till min rondellskräck. Men jag jobbar på den..